Berlin. Militär. Mur. Det är svårt att fly undan historien när man är i Tysklands huvudstad. Ramlar på en gammal stridsmaskin och tänker att den duger som ersättning för gårdagens guldlimousin som parhäst i dagens outfit. Kostar på mig en ledig honnör när jag ändå är igång. Stryker vidare längs de ruffiga gatorna, förbi den gamla desinfektionsanstalten och vidare över Spree. På vägen passerad av en handfull av de där Trabanterna jag talade om i förra inlägget. Väl över floden, inne i öst, möts jag av den längsta kvarvarande sträckan av Berlinmuren, East side gallery. Det är nyårsafton och flaskorna börjar samlas på mark och möbler, samma flaskor som kommer stå kvar där i dagar efter firandet. Inte direkt tysk effektivitet gällande renhållningen. Graffiti på graffiti på graffiti. Känns som att varenda ungdom sjungit ”Jag vill måla hela världen lilla mamma” sedan 1989. Jag möts av färgexplosioner vart än jag tittar, jag trivs. Det här är Berlin. Mitt Berlin. Solen börjar leta sig ner mot horisonten när jag än en gång korsar Spree. Långsamt. Fridfullt.
