När regnet smattrar mot rutan och senvintern gör vardagen lite svårare blir det lätt att man drömmer sig bort. Till främmande platser i svunnen tid. Nära till hands blir förstås nyårsresan till Berlin för min del och det uppiggande pastellhotellet som med bara sin färgskala lyfte humöret. Det är så vi får göra när Sverige är som dystrast, låta tankarna leta där i bakhuvudet efter minnen som värmer och lyser upp. Man får använda sina tidigare erfarenheter för att orka ta sig vidare till nya.
Det får man nog ändå kalla det. Konst föreställande popartister. Och Audrey så klart.
Ännu en liten avstickare till Berlin, eller rättare sagt vårt hotell i Berlin. Det var en annorlunda hotell som satsat sina slantar på färg och form utöver det vanliga. Förutom att nästan allt var blänkande rosa hittade vi en kväll ett lite halvgömt galleri som låg bakom en dörr vid restaurangen. Ensamma kunde vi spankulera runt bland de jättestora tavlorna och förundras över att de ens hängde där. Mitt på golvet stod sedan en gammal flygel som inte fungerade. Lite annorlunda mot våra vanliga Scandic-hotell här hemma. Minst sagt.
Hur som helst så är det i alla fall kul när någon vågar tänka utanför boxen och göra något eget. Det borde uppmuntras mer.
Det är så lätt men ändå så svårt. Att ta blicken från trottoaren och lyfta den mot fasaderna. Att stanna upp på väg från punkt A till punkt B och upptäcka punkt C där emellan. Att se det vackra i det fula och omvärdera vad egentlig skönhet innebär. Kanske är det inte den där pianoblanka skyskrapan mitt i shoppingdistriktet som är svaret på den eviga frågan om vad god smak är, kanske är det rent av den där rivningskåken i den försummade stadsdelen som innebor sann skönhet?
Jag tror att man med åldern omvärderar sin syn på just skönhet och vad som är vackert. Man slutar förblindas av en polerad yta och börjar lyfta på stenar för att se djupare in bakom skalet. Oavsett om det handlar om kläder eller arkitektur. Den sanna, hjärtliga egna smaken mognar långsamt fram i takt med att man lär känna sig själv och komma underfund med vem man egentligen är. Bortom tonårsosäkerhet och önskan att hitta en grupptillhörighet.
I min garderob har den inre resan tagit mig tillbaka till den svunna tidens klänningar och accessoarer och ute i världen har den för mig bortom kontorskomplex och shoppinggator till bakgator och kvarter med historier att berätta.
Jag har kommit på mig själv med att blogga mindre om mode under min Berlinresa men mer om allt runtomkring. Ibland behöver man stanna upp, fundera och låta tankarna fara iväg utanför marginalerna. Det är precis vad som hänt mig i Berlin, jag har lagt mindre värde i punkt A och punkt B för att stanna upp och njuta av punkt C.
Ni som trånar efter hederliga modeinlägg mer sirliga klänningar och glittrande accessoarer får ursäkta för stunden men jag ber er hålla ut, snart sänker jag blicken från fasaderna och låter den åter fästas i trottoaren för att låta modet återfå bloggens fokus. Allt har sin tid.
Åka kollektivt. Fota sig i fotoautomater. Stryka omkring i mysiga kvarter. Kanske ta en dagens outfit. Där har ni Berlin i korthet. Låter det spännande? Åk dit!
Berlin. Militär. Mur. Det är svårt att fly undan historien när man är i Tysklands huvudstad. Ramlar på en gammal stridsmaskin och tänker att den duger som ersättning för gårdagens guldlimousin som parhäst i dagens outfit. Kostar på mig en ledig honnör när jag ändå är igång. Stryker vidare längs de ruffiga gatorna, förbi den gamla desinfektionsanstalten och vidare över Spree. På vägen passerad av en handfull av de där Trabanterna jag talade om i förra inlägget. Väl över floden, inne i öst, möts jag av den längsta kvarvarande sträckan av Berlinmuren, East side gallery. Det är nyårsafton och flaskorna börjar samlas på mark och möbler, samma flaskor som kommer stå kvar där i dagar efter firandet. Inte direkt tysk effektivitet gällande renhållningen. Graffiti på graffiti på graffiti. Känns som att varenda ungdom sjungit ”Jag vill måla hela världen lilla mamma” sedan 1989. Jag möts av färgexplosioner vart än jag tittar, jag trivs. Det här är Berlin. Mitt Berlin. Solen börjar leta sig ner mot horisonten när jag än en gång korsar Spree. Långsamt. Fridfullt.
