Konsten att bara titta sig omkring…

Det är så lätt men ändå så svårt. Att ta blicken från trottoaren och lyfta den mot fasaderna. Att stanna upp på väg från punkt A till punkt B och upptäcka punkt C där emellan. Att se det vackra i det fula och omvärdera vad egentlig skönhet innebär. Kanske är det inte den där pianoblanka skyskrapan mitt i shoppingdistriktet som är svaret på den eviga frågan om vad god smak är, kanske är det rent av den där rivningskåken i den försummade stadsdelen som innebor sann skönhet?

Jag tror att man med åldern omvärderar sin syn på just skönhet och vad som är vackert. Man slutar förblindas av en polerad yta och börjar lyfta på stenar för att se djupare in bakom skalet. Oavsett om det handlar om kläder eller arkitektur. Den sanna, hjärtliga egna smaken mognar långsamt fram i takt med att man lär känna sig själv och komma underfund med vem man egentligen är. Bortom tonårsosäkerhet och önskan att hitta en grupptillhörighet.

I min garderob har den inre resan tagit mig tillbaka till den svunna tidens klänningar och accessoarer och ute i världen har den för mig bortom kontorskomplex och shoppinggator till bakgator och kvarter med historier att berätta.

Jag har kommit på mig själv med att blogga mindre om mode under min Berlinresa men mer om allt runtomkring. Ibland behöver man stanna upp, fundera och låta tankarna fara iväg utanför marginalerna. Det är precis vad som hänt mig i Berlin, jag har lagt mindre värde i punkt A och punkt B för att stanna upp och njuta av punkt C.

Ni som trånar efter hederliga modeinlägg mer sirliga klänningar och glittrande accessoarer får ursäkta för stunden men jag ber er hålla ut, snart sänker jag blicken från fasaderna och låter den åter fästas i trottoaren för att låta modet återfå bloggens fokus. Allt har sin tid.