Något annat än alla reklamfilmer för nätcasinon, telefonoperatörer och tomatsåser. Båda filmerna signerade favoritfotografen Alex Prager, nog känner man igen maneret i dom båda.
Alex Prager
Hemropat på auktion
Kunde av förklarliga skäl inte motstå denna skönhet till väska då den dök upp på en auktion i somras. Allt det fina i 60-talets handväskor enligt mig. Liten och nätt i lackat läder med stort runt handtag av plast. Kärlek vid första ögonkastet. Den har till och med fått en hedersplats i bokhyllan i vardagsrummet.
Filmtajm…
Oftast handlar mina bloggningar om vackra klänningar eller fina accessoarer, men bakom allt detta finns alltid någon miljö. Som ni kanske förstår blir det lätt att jag tar bilderna hemma för att få ihop allt man har att göra rent tidsmässigt. Ett par gånger har ni kanske sett tavlan på bilden ovan, en bild tagen av min absoluta favoritfotograf Alex Prager. Jag tänkte nu passa på att berätta lite mer om henne då hon är expert på att förmedla en känsla i sina bilder och filmer som jag älskar med alla färger och klänningar. En sann inspirationskälla. Titta gärna på översta klippet nedan så får ni höra lite om vad hon inspireras av och om Los Angeles som jag älskar. Efter den följer ett par kortfilmer.
Tyvärr måste ni klicka på länkarna för att se filmerna då jag inte kan bädda in dem här på bloggen.
(En liten anekdot är att jag träffade henne på museet MoMa i New York härom året där jag sa hej och blev presenterad för hennes syster till och med)
Polaroider uppåt väggarna…
När jag ändå är inne på inredning och saker uppåt väggarna så kan jag lika gärna dela med mig av mitt andra ”hemprojekt”. Jag har helt enkelt låtit väggen bli ett fotoalbum och satt upp diverse polaroidbilder från konserter, fina minnen och resor. Ett lite roligare sätt än att stänga in alla minnen i ett album i bokhyllan. Kanske känner ni till och med igen några av bilderna från bloggen?
Välkommen hem Birgit…
På en loppis i en lada låg hon utspridd med kroppsdelarna lite här och där. Efter att jag hittat alla delar och lagat henne fick hon namnet Birgit. Hon förgyller trappan upp till övre plan i huset där jag bor och gör det helt enkelt lite roligare att gå i trappor.
Klänningen köpte jag på Stadsmissionen för ett tag sedan och jag föll direkt då jag såg den på dockan i butiken. Den var uppenbart för liten men jag kunde helt enkelt inte lämna den och låta någon annan få skönheten. Två dagar senare hittade jag Birgit och på henne sitter klänningen som en smäck, så jag antar att det var ödet.
Klänningar alltså, som konstverk är dem.
