Jag kan liksom inte fatta att det är jag som har en så stor mage som på bilden. Att jag har ett barn boendes där inne som utvecklas och växer till en liten gosse känns både konstigt och mysigt på samma gång. I skrivande stund är det cirka 10 veckor tills do date och jag tycker tiden går sååååååå långsamt.
När jag ser en ängel så tänker jag på min mamma. Under hela min uppväxt samlade hon på änglar i alla dess former och varje jul gjorde jag det till en grej att hitta någon ny fin som hon fick till sin samling. Under hela året gick jag alltid och småspanade lite och funderade på nästa ängel.
När min mamma gick bort i september köpte jag och min syster var sitt armband med en liten ängel samt att vi satte ett på mammas handled där hon låg så fin i kistan. Vi tre för alltid. En liten grej, men som känns fint att bära varje dag då jag vet att mamma som nu är uppe i himlen bär sitt med.
. 
I fredags agerade jag expert på området loppis för tidningen Kvällsposten. Det är alltid kul att dela med sig av sitt största intresse och det man brinner för.
När regnet smattrar mot rutan och senvintern gör vardagen lite svårare blir det lätt att man drömmer sig bort. Till främmande platser i svunnen tid. Nära till hands blir förstås nyårsresan till Berlin för min del och det uppiggande pastellhotellet som med bara sin färgskala lyfte humöret. Det är så vi får göra när Sverige är som dystrast, låta tankarna leta där i bakhuvudet efter minnen som värmer och lyser upp. Man får använda sina tidigare erfarenheter för att orka ta sig vidare till nya.
Är nu i vecka 24 och det känns som jag har en ål i min mage.
