Är nu i vecka 24 och det känns som jag har en ål i min mage.
Månad: januari 2014
Vinterns höst…
Det är så det känns mellan varven. Som att vintern aldrig kommit och vi har fastnat i en evig senhöst. Inte den där lite mysiga hösten när termometern visar plus utan den där lite ruggigare hösten då man hellre sitter inne med en kopp te och tittar ut på alla vackra färger. Hur som helst så har man inget annat val än att pälsa på sig ordentligt när man ska ut på byn. Perfekt med andra ord att damma av den lurvigaste av pannband och höstigaste av kappor och vända kylan till sin fördel. Låta garderoben sätta hårt mot hårt och besegra det kalla med att hålla mig varm med stil.
Popkonst…
Det får man nog ändå kalla det. Konst föreställande popartister. Och Audrey så klart.
Ännu en liten avstickare till Berlin, eller rättare sagt vårt hotell i Berlin. Det var en annorlunda hotell som satsat sina slantar på färg och form utöver det vanliga. Förutom att nästan allt var blänkande rosa hittade vi en kväll ett lite halvgömt galleri som låg bakom en dörr vid restaurangen. Ensamma kunde vi spankulera runt bland de jättestora tavlorna och förundras över att de ens hängde där. Mitt på golvet stod sedan en gammal flygel som inte fungerade. Lite annorlunda mot våra vanliga Scandic-hotell här hemma. Minst sagt.
Hur som helst så är det i alla fall kul när någon vågar tänka utanför boxen och göra något eget. Det borde uppmuntras mer.
Klämmer mig i mina klänningar…
Blev bjuden på brunch i helgen hemma hos en god vän och prövade givetvis barnens gunga. Det var kallt men vad gör man inte för att visa sin klänning…
- Äventyr
- ...
Konsten att bara titta sig omkring…
Det är så lätt men ändå så svårt. Att ta blicken från trottoaren och lyfta den mot fasaderna. Att stanna upp på väg från punkt A till punkt B och upptäcka punkt C där emellan. Att se det vackra i det fula och omvärdera vad egentlig skönhet innebär. Kanske är det inte den där pianoblanka skyskrapan mitt i shoppingdistriktet som är svaret på den eviga frågan om vad god smak är, kanske är det rent av den där rivningskåken i den försummade stadsdelen som innebor sann skönhet?
Jag tror att man med åldern omvärderar sin syn på just skönhet och vad som är vackert. Man slutar förblindas av en polerad yta och börjar lyfta på stenar för att se djupare in bakom skalet. Oavsett om det handlar om kläder eller arkitektur. Den sanna, hjärtliga egna smaken mognar långsamt fram i takt med att man lär känna sig själv och komma underfund med vem man egentligen är. Bortom tonårsosäkerhet och önskan att hitta en grupptillhörighet.
I min garderob har den inre resan tagit mig tillbaka till den svunna tidens klänningar och accessoarer och ute i världen har den för mig bortom kontorskomplex och shoppinggator till bakgator och kvarter med historier att berätta.
Jag har kommit på mig själv med att blogga mindre om mode under min Berlinresa men mer om allt runtomkring. Ibland behöver man stanna upp, fundera och låta tankarna fara iväg utanför marginalerna. Det är precis vad som hänt mig i Berlin, jag har lagt mindre värde i punkt A och punkt B för att stanna upp och njuta av punkt C.
Ni som trånar efter hederliga modeinlägg mer sirliga klänningar och glittrande accessoarer får ursäkta för stunden men jag ber er hålla ut, snart sänker jag blicken från fasaderna och låter den åter fästas i trottoaren för att låta modet återfå bloggens fokus. Allt har sin tid.
