Då tittar vi närmare på väskan från Palmgrens som hittades på loppis. Väskan har mer än 40 år på nacken och känns nästan som ny. Vilken tur att man förr tog så väl hand om sina saker och ting att man kan köpa dem så många år senare och i så gott skick.
Jag har en lista (bara i mitt huvud alltså) på saker som jag drömmer om att en dag hitta på loppis. Det är mest sådana saker som jag nog inte tror att jag någonsin kommer hitta men jag har de ändå i bakhuvudet varje gång jag skrotar runt på en loppis.
I helgen hamnade då jag och min man spontant på en loppis i Limhamn. Vi var där tidigt för en gångs skull och hade just gått halva varvet när min man plötsligt pekar och hojtar att där, där framme ligger en Palmgrensväska. Jag får panik och irrar runt och skriker var var… Väl framme vid bordet slänger jag mig på den och håller den hårt.
Damen bakom bordet berättade hur hon på 70-talet hade sparat ihop pengar under en längre tid för att gå till den lokala väskbutiken Kristianstad och handla sin drömväska. ”Ingen av mina döttrar vill ha den så därför säljer jag den här” berättade hon.
Jag vågade knappt fråga om priset men när jag tog mod till mig så sa hon 150 kronor och jag kan lova er att det förekom inget prutande här inte. Jag halade snabbt upp pengarna innan hon hann ångra sig. Lycka alltså, vilken lycka…
Och allt tack vare min man som tydligen lyssnat uppmärksamt då jag berättat om min lista.
Imorgon tittar vi såklart närmare på väskan.
Hela sommaren har gått i loppisens tecken för min del. Jag verkligen älskar att botanisera mig bland loppisbord och lådor och rota fram guldkornen. Den här klänningen köpte jag på Drottningtorgets loppis för nästan inga pengar alls.
På en loppis i en lada låg hon utspridd med kroppsdelarna lite här och där. Efter att jag hittat alla delar och lagat henne fick hon namnet Birgit. Hon förgyller trappan upp till övre plan i huset där jag bor och gör det helt enkelt lite roligare att gå i trappor.
Klänningen köpte jag på Stadsmissionen för ett tag sedan och jag föll direkt då jag såg den på dockan i butiken. Den var uppenbart för liten men jag kunde helt enkelt inte lämna den och låta någon annan få skönheten. Två dagar senare hittade jag Birgit och på henne sitter klänningen som en smäck, så jag antar att det var ödet.
Klänningar alltså, som konstverk är dem.
Klänningen hänger och lär fortsätta göra så tills den hittar en ny ägare. Jag köpte den från en tjej som hade haft garderobsrensning *host host* och sålde av lite kläder genom Instagram. En vild chansning men så länge klänningen kommer till ett hem där den blir älskad så är det okej med mig.
Får öppna butik snart helt enkelt…
