Jag och min syster har nu sålt vårt barndomshem. Det har varit tunga månader som nu är förbi. Vi har rensat och delat upp saker och ting samt försökt bearbeta vad som hänt och förstå vad vi håller på med. Att jag ens har klarat mig igenom det känns som ett under, men här är jag ju nu och även om jag har ett stort stort hål inom mig så andas jag i alla fall.
Igår tidigt på morgonen, jag låg och slumrade i soffan tillsammans med Ivan efter en natt av mycket vakentid. Mamma kom mot mig och sa på sitt speciella sett med lite mörk röst ”hej det är maaaama”. Jag tänkte, men mamma är ju död men nu står hon ju här så då är hon ju inte det. Hon gav mig en stor kram och jag bara tänkte hon är ju här, hon är ju faktiskt här. Jag kände värmen i hela kroppen, jag var så glad över att hon var hos mig. Det var så verkligt. Plötsligt vaknade jag…
