I söndags bjöd jag in vänner till att fira min bemärkelsedag med kaffe och bakverk. Mina förberedelser började i lördags. Småpysslande med bak och fixande hela dagen, allt i lagom tempo med pauser i soffan. Att sova lite då och då under dagen är ett måste för mig nu när jag sover så dåligt på nätterna. Vid 15-tiden droppade folket in kaffesugna och med fina presenter under armen. Solen strålade och vi satt ute på terassen hela eftermiddagen.
Det jag går igenom just nu känns så ofattbart. Jag är höggravid och borde vara i mitt lyckligaste tillstånd någonsin då gossen som ska komma om några veckor är väldigt efterlängtad. Det tog över två år innan det började hända något i min kropp. Samtidigt som detta under började växa till sig i min mage fick jag det värsta beskedet någonsin, att min mor inte skulle överleva och att hon hade kort tid kvar. Jag fick dessa besked samma dag. Mitt barn är på dagen beräknad 8 månader efter min mammas bortgång.
I skrivande stund är vi mitt uppe i att sälja mitt barndomshem, hemmet där jag växt upp med alla minnen och hemmet där min mamma bott i alla år. Det är så overkligt. Samtidigt som jag packar ner min mammas saker i kartonger och rensar bland mina barndomssaker sparkar en liten människa inne i mig. En liten som aldrig kommer att få träffa min fina mamma. Jag hann berätta för henne att jag var gravid och hon blev så glad men samtidigt så ledsen för vad hon inte skulle få uppleva. Livet är så otroligt grymt ibland.
Idag fyller jag 34 år och ja, som ni förstår firar jag min första födelsedag utan min mamma. Jag saknar henne så innerligt mycket.
Längst in i skafferiet hemma hos mamma hittade jag denna skönhet från 70-talet. Den är nog inte använd på väldigt länge men när jag slängde i ingredienserna till en god smoothie var det som den inte gjort annat än mixat.
Efter den här helgen behöver jag återhämta mig. Att jag ens står på benen idag känns som ett under.
Här står jag i en påskgul klänning och ser kanske ut att må bra. Sanningen är att skenet bedrar och vad jag sysslar med hela denna ledighet är att rensa ut mitt barndomshem tillsammans med min syster. Min mamma ville ofta att vi skulle hjälpa henne att rensa lite i huset samt ta med mina barndomssaker som jag hade kvar i huset. Denna rensning blev aldrig av eftersom jag tyckte att hon hade så mycket plats hos sig så det kunde vänta. Nu står vi här och gör det själva och jag grämer mig att vi inte gjorde mer när mamma levde. Det är så mycket som jag inte vet och som jag skulle vilja fråga mamma om och nu går det inte. Det är för sent. Det är så mycket känslor och jag känner mig helt färdig, totalt slut är nog beskrivningen jag letar efter. Att vara höggravid mitt i detta känns helt bisarrt.
Här har jag gått runt och längtat tills mina klänningar ska ”passa” mig igen och sen visar det sig att hur många som helst fortfarande sitter bra trots att de köpts utan gravidmage. Jag bär ännu en hatt som grävts fram ur garderoben. Hittade den på bakluckeloppis förra sommaren och damen som sålde den sa att den varit på fest med kungafamiljen en gång i tiden. Gillar verkligen att få en story till när man köper saker, det blir så mycket bättre då. Bara tanken att en elegant dam spatserat runt på en kunglig fest bärandes denna hatt gör att jag gillar den ännu mer.
