Denna klänning med sin klockade form och knappar hela vägen är en favorit i min garderob. Den är köpt i New York i butiken Jones New York. Min absolut bästa butik när det kommer till snygga klänningar om de ska vara nyproducerade. Missa alltså inte om ni får chansen.
Jo, då hinner jag ibland dra lite ogräs i trädgården. Jag drar på mig arbetshandskarna och försöker hålla trädgården i trim. Tur att vår trädgård inte är så stor och att jag inte vet så mycket om vare sig blommor eller ogräs så jag går mest på känn och rensar lite här och där. Avslutar det hela med en god kopp kaffe och dagens tidning innan gossen vaknar igen efter sin förmiddagslur.
Just nu vill Ivan ha extra mycket närkontakt och vill helst befinna sig i babybjörnen mest hela tiden. Min mest använda accessoar för tillfället är den lilla frottéhandduken som som jag kan torka upp diverse olyckor med och som faktiskt kommer i flera olika trendiga färger om man så vill. Nä, skämt å sido…
Klänningen köpte jag på vintagemässan i Malmö 2013. Detta år blev det ingen mässa för mig, Ivan var bara ynka en vecka gammal och inte alls sugen på gamla klänningar.
En ros i en gammal ättiksflaska. Jo det är vad man ser när man tittar. Men bakom rosen finns en historia och det är inte vilken ros som helst inte.
Min mamma älskade sina rosor, hon hade flera buskar i sin trädgård och hon skötte dem med omsorg. Sista dagen i mammas hus, timmarna innan överlämnandet av nycklarna till de nya ägarna åkte jag en sista gång till huset. Jag hade med mig Ivan och visade honom runt i huset där hans mor växt upp. Jag tog en promenad i den numer uppväxta trädgården och smekte med händerna över mammas rosor och insöp den ljuvliga doften. Innan jag for vidare till överlåtelsen knep jag av en ros som fick följa med mig hem.
Jag och min syster har nu sålt vårt barndomshem. Det har varit tunga månader som nu är förbi. Vi har rensat och delat upp saker och ting samt försökt bearbeta vad som hänt och förstå vad vi håller på med. Att jag ens har klarat mig igenom det känns som ett under, men här är jag ju nu och även om jag har ett stort stort hål inom mig så andas jag i alla fall.
Igår tidigt på morgonen, jag låg och slumrade i soffan tillsammans med Ivan efter en natt av mycket vakentid. Mamma kom mot mig och sa på sitt speciella sett med lite mörk röst ”hej det är maaaama”. Jag tänkte, men mamma är ju död men nu står hon ju här så då är hon ju inte det. Hon gav mig en stor kram och jag bara tänkte hon är ju här, hon är ju faktiskt här. Jag kände värmen i hela kroppen, jag var så glad över att hon var hos mig. Det var så verkligt. Plötsligt vaknade jag…
