Jag och min syster har nu sålt vårt barndomshem. Det har varit tunga månader som nu är förbi. Vi har rensat och delat upp saker och ting samt försökt bearbeta vad som hänt och förstå vad vi håller på med. Att jag ens har klarat mig igenom det känns som ett under, men här är jag ju nu och även om jag har ett stort stort hål inom mig så andas jag i alla fall.
Igår tidigt på morgonen, jag låg och slumrade i soffan tillsammans med Ivan efter en natt av mycket vakentid. Mamma kom mot mig och sa på sitt speciella sett med lite mörk röst ”hej det är maaaama”. Jag tänkte, men mamma är ju död men nu står hon ju här så då är hon ju inte det. Hon gav mig en stor kram och jag bara tänkte hon är ju här, hon är ju faktiskt här. Jag kände värmen i hela kroppen, jag var så glad över att hon var hos mig. Det var så verkligt. Plötsligt vaknade jag…
Väldigt starkt skrivet , blev alldeles tårögd 🙁 Stor kram.
Tack Cirkus, mina ögon var inte torra de heller.
Finaste Jenny, vilka vackra foton. Vet hur det känns.
Din Mor kom till dig för att säga att hon har fått frid. En sådan fin och skön känsla för dig och din syster att huset nu fått en ny själ, som ska ta hand om det som varit ert, men ni har fina minnen att plocka fram när det känns så där motigt och tungt.
Nu har du vänt blad, och er lille Ivan kom med glädje mitt i sorgen, en själ lämnar, en ny kommer, fast jag kan så väl förstå ditt tomrum.
Det var inte sista gången din kära mamma kom till dig, när du behöver så finns hon, vakar över dig och din familj och speciellt över hennes lille älskade Ivan.
Ha en fin söndag. Kram/MH
Det kändes fint, hoppas hon kommer till mig snart igen…
Så rörande. Finaste Jenny, förstår att det är tungt. Men vad vackert att hon ändå är med dig, på något sätt. Hon lever vidare genom dig, din syster och sina barnbarn. I er finns hon. Kram!