Julaftons outfit 2013…

Jo såhär i väntans tider går det åt en del tid till att hitta kläder som sitter bra på den växande magen. Än så länge har jag klarat mig med vad som finns i min garderob. Jag har ju som ni vet ganska många klänningar och passande nog är det olika storlekar på dem också. När det gäller vintage finns det ju oftast bara en att välja bland och sitter den inte perfekt vid köpet fixas formen lätt med skärp eller nål och tråd.

Såhär såg jag i alla fall ut då julen firades i Stockholm hos mina kusiner samt massor med runtspringande barn. Klänningen är från 50-talet i finaste ull och jag hittade den på Myrorna i Malmö för en spottstyver.

dagens outfit blicken i marken gravidmage seger rosa läderbälte vet ingenting

Lucka nummer 24 – Berätta om en gång när du kände dig älskad…

jenny och mamma

Detta år har varit fullt av kontraster, antingen jättedåligt eller jättebra. Det jättebra är ju som ni kanske förstår att jag går omkring med bebis i magen och det jättedåliga att min fantastiska mamma gick bort för en tid sedan. Om det var någon som gjorde att jag kände mig älskade så var det just min mamma, min älskade mamma.

Det som har stärkt mig i denna tuffa tid efter hennes bortgång är de gånger någon vän tagit sig tid att höra av sig och lägga ifrån sig allt för att stötta mig i mina mörka stunder. Det har känts tryggt och kärleksfullt när någon hört av sig för att diskutera, lyssna eller ge råd om hur jag ska bearbeta det som är svårt. Det är de gånger jag verkligen känt att folk i min närhet bryr sig, det är då jag känt mig älskad. Det är ju trots allt så att när man råkar ut för något som jag råkat ut för, att förlora en nära, så kan man ibland vinna nya vänner eller hitta en djupare relation med de man tidigare ”bara” haft en kompisrelation med. Det är sådana saker man får ta med sig framåt i livet och se som små ljuspunkter i det mörka.

En sak har jag i alla fall lärt mig och det är hur viktigt det är att ge kärlek till de man håller om. Det är nu vi ska göra saker och berätta hur mycket vi älskar varandra, inte när det är för sent.

 

Det är Emily Dahl som startat kalendern.

 

Lucka nummer 23 – Berätta om en gång när du kände dig ensam…

Som ni nu förstått så springer jag omkring med liten bebis i magen. Det kanske låter som det mest självklara i världen, och för många är det säkert det. För min del har det dock varit en lång väg till målet.

Det känns som att alla får bebisar till höger och vänster precis enligt egen plan och vilja, något som kan kännas jobbigt när man själv inte lyckas bli gravid. Det talas alltid om hur härligt det är att vänta barn men sällan om hur svårt det kan vara att bli med barn. När man i sin ensamhet och frustration kämpar utan att lyckas så känner man sig ensammast i världen. Som att alla är så lyckliga och perfekta medan man själv är det enda som inte lyckas.

När man lyfter lite på locket visar det sig dock att den där bilden av den självklara och egenkontrollerade graviditeten inte är just så självklar. Att jag faktiskt inte varit så ensam som jag trott utan att väldigt många får kämpa, precis som jag, och alla når till slut inte ens ända fram. Då förbyts min känsla av ensamhet genom åren till en känsla av sympati och förhoppning. En önskan att fler än jag till slut skall lyckas gå från att känna sig ensammast i världen till lyckligast i världen. Vi behöver tala om jobbiga saker så att vi inser att vi är fler som kämpar för olika saker och för att vi ska kunna finnas där och stötta varandra. Oavsett vad kampen må handla om.

 

Det är Emily Dahl som startat kalendern.